Stenskulptur och vandrare i Kerkevagges månlandskap söder om Torne träsk i Lappland.

Mor tvättar i pannmuren på Odvalds. 1972.

Trinidad 1970

Norrgående spår ("Norra säcken") på Centralen innan Cityterminalen byggs (spår 1 och 2 redan rivna)

Mina drömmars Slussen

Med sång och musik och med glimten i ögat uppvaktades Stadsbyggnadsnämnden igår inför sitt beslut om Slussens framtid av en skara Slussenvänner. Med röda kort för Fosterförslaget förpassades det till utvisningsbåset.

Så ville dock inte majoriteten i nämnden som istället gav Fosterförslaget grönt kort. Nu blir det kommunfullmäktige som får avgöra Slussens öde i december. Lika väntat som beslutet i stadsbyggnadsnämnden var, lika mycket kan vi vänta oss en kraftigt växande opinion under hösten mot Fosterförslaget. I beslutet öppnades för förhandlingar om att göra bron smalare. Det löser dock inga problem, snarare blir de värre, frågan är av mycket större vidd.

Ledamöterna i kommunfullmäktige är väl medvetna om att nio av tio stockholmare (och turister också för den delen) till varje pris vill värna om de öppna fria vyerna mot Mälaren och Saltsjön. Under hösten kommer de också att bli alltmer kunniga om de allvarliga bristerna i Fosterförslaget när det gäller trafiklösningen för Slussen och hur olyckligt det är att den fått styra projektet under flera år. Ett projekt som uppenbarligen sjösattes med ett annat huvudsyfte: att hårt exploatera områdets markvärde.

Nu ställs frågan på sin spets. Slussen är och förblir en knutpunkt för trafik till fots, rullstol, cykel, båt, bil, buss, tåg, tunnelbana, hiss. Dess grundläggande karaktär är att sammanbinda, inte åtskilja. Det är vad som bör vägleda oss alla, fullmäktige och medborgare, i vår strävan att finna den bästa lösningen och inte anta Fosters som i ett tidigt stadium utdömdes av stadens tjänstemän som ett av de sämsta.

Men det handlar också om mer än trafik och gestaltning. Det handlar om vilken lösning som skapar minst störningar under byggperioden på sju år, det handlar om vilken som är den mest ekonomiska och framsynta både vad gäller kostnaderna för projektet men också för samhället och näringslivet i stort. Det handlar om hur lösningen samspelar i ett större perspektiv där bland annat frågan om utbyggnad av tunnelbanans blå linje och reparationer av bron för den gröna linjen spelar roll.

Och det handlar om själva demokratin i staden. Både vad gäller hur det egentligen gick till när Foster intog arenan men framförallt att det blir medborgarnas kunskap och vilja som får fullt genomslag. Och inte pr-byråer och andra enskilda vinstintressens.

"Stockholm vår hembygd" heter en lärobok jag hade i småskolan. Min lärarinna Annie hade själv skrivit den. Åren med henne var mina bästa i skolan. Ut i staden och världen vandrade jag sedan tillsammans med Per Anders Fogelströms romanserie om Stockholm som kom ut allteftersom jag vidgade mina cirklar. Han var lika omtänksam om sin hembygd och sina medmänniskor som Annie. Han förstod vikten av att både vårda och förändra, må det gälla staden, samhället eller livet. Utan förändring inget liv, utan balans ingen harmoni. I denna stund önskar jag att Per Anders har varit med i debatten. Jag tror han skulle ha haft kritiska synpunkter på Fosterförslaget men också bejakat vidareutveckling och modernisering av gamla Slussen till att bli ännu mer levande och funktionell. Den har så stora unika inneboende möjligheter som bara väntar på att fått blomma ut. Jag vet att många bär på konkreta genomförbara idéer som vill befruktas. Per Anders älskade vårt Stockholm och uppskattade varje generations bidrag till den gemensamma livssmiljön.

Jag är övertygad om att stadens befolkning och dess förtroendevalda till slut ska finna lika framsynta lösningar för Slussen som man gjorde på 1930-talet. De lösningarna bor inte i Fosters förslag, må han vara aldrig så internationellt erkänd.

Stockholm den 29 september 2011 Bernt Lindgren

Synpunkter på planförslaget för framtidens Slussen

Stockholm den 29 mars 2010

Till Stockholms stadsbyggnadskontor

Planförslaget tar inte tillvara de unika vyerna som är så typiska för Slussenområdet: utsikten mot Mälaren, Gamla stan och Saltsjön från Södermalmstorg, Ryssgården och områden kring busshållplatser och Katarinahissen.

Här vid Söderström, där Stockholms saga började för mer än 750 år sedan, har vi haft fri sikt mot Mälaren, mot Strömmmen och Skeppsholmen. Vackra vyer beundrade av stadens innevånare och besökare från hela världen.

När man till exempel svänger ner på Peter Myndes backe öppnar sig Saltsjön och man kan se fartyg och Djurgården. Samma känsla träffar en när man kommer upp från T-banan. Några kliv ut mot Södermalmstorg och man ser Mälaren. Från flera punkter kan man ta del av hela panoramat på en gång, allitfrån Västerbron, Mälaren, Stadshuset, Gamla stan och ut mot Strömmen. Det finns inte många torg i världen som har ett sådant panorama. Det är unikt.

Dessa öppna fria vidder mitt i storstad skapar frihetskänsla och en utsikt man aldrig tröttnar på. Det är som om man på torget får en känsla av luft under vingarna trots att man inga har. Jag menar att den känslan är så stark att till och med om man råkar vara nedstämd när man passerar Slussen så blir man ofta upprymd och gladare. Ljuset, vidderna, friheten gör gott.

Om de föreslagna husen runt torgen blir byggda kommer det att bli slutna torg. Inget fel på slutna torg i och för sig om de harmoniserar med områdets karaktär som Medborgarplatsen, Hötorget, Norrmalmstorg och Sergels torg. Men Slussens unika karaktär är just att inte vara slutet utan öppet. Öppet mot vatten, mot staden, mot himlen.

Det vore en tragedi om den fria öppenheten spolieras. Det är först när man studerar planskisserna som det står helt klart hur illa vyerna vårdas. Ingen av de pressbilder som finns på Slussenhemsidan eller i "SLUSSEN INFORMATIONSBLAD" visar konsekvenserna för vyerna eftersom de visar perspektiv in mot torget, nere vid själva slussen och under de planerade broarna, samt från Strömmen mot Slussen. Den planerade Slussterassen kommer att bjuda på panoramautsikten, men inte som en naturlig del av de miljöer vi till vardags rör oss genom. Den kommer också att ligga i skugga stor del av dagarna och året och inte skänka samma frihetskänsla eftersom man har höga husväggar i ryggen. Från Gamla stan kommer de att bli som en mur.

Vårt kära Slussen har en historia som spänner över sekler. Det kan aldrig vara för sent att besinna sig och se med öppna ögon vad det är vi lämnar över till kommande generationer. De har all rätt i världen att få uppleva samma frihetskänsla som vi har kunnat göra. Att exploatera området så hårt som nu föreslås kommer att beröva dem den glädjen.

Avskärma inte Stockholms vackraste utsikt! Bevara de öppna vyerna, frihetskänslan, rymden!

vänliga hälsningar
Bernt Lindgren